Sofies drömvärld

Natten mot den 19/4

Jag, CB, Lee, AKO, Linda, Kristin (klasskompisar från grundskolan)och ett par till satt i ett klassrum. Det var idoluttagning. Det satt en kvinna vid kadeden . Hon var juryn. Vi skulle alla sjunga en efter en, inför juryn och inför varann... Jag var först ut och var inte alls nervös. Jag visste ju att jag är helt ok på att sjunga. Jag gick fram och skulle precis ta den första tonen då...plötsligt jag glömde all text...jag kom inte ihåg vilken låt jag skulle sjunga...panik. Alla började skratta, särskilt Kristin och Linda. Åhh.. vad jobbigt det blev. Juryn gav mig en chans till... Jag valde då att sjunga en annan låt... "the very first time that I saw your brown eyes...." (If I ever) Jag sjöng och jag tyckte det lät riktigt bra tyckte jag...men det tyckte ingen annan. Mina kompisar skrattade och juryn blev typ arg och frågade vad jag gör här... Jag blev bara tyst och gick och satte mig vid bänken igen. Sedan var det dags för alla andra att sjunga...CB gick vidare, så gjorde Kristin, Linda, Lee, AKO.....ja, alla gick vidare utom jag...Himla jobbigt!

Natten mot 18/4
Jag var i USA. Var på ett fjäll och åkte slalom, men det var int så lätt. Gräset hade börjat komma fram ganska mycket och den snön som fanns smälte fort. Vi kunde helt enkelt inte följa skyltarna, utan för att ta sig ner var man tvungen att åka där det faktiskt fanns lite snö...
Hamnade sedan i Miami. Vi gick på stranden , jag knäppte kort på vågorna, det var solnedgång. Helt underbart. Sedan gick Caroline och jag inne i stan. Vi gick in på en restaurang där det satt några snygga killar. Vi bestämde oss för att flirta lite med dem....genom att ge dem likadana glas som vi drack drinkar i. V
i gick vidare, förbi en skog. Skogen var typ magisk. Den var i en dalgång och vi stod en bit upp, på höjden och tittade ner över skogen. Skogen var fylld av konstiga djur och människor och ut av Oompa Loompier. Vissa av Ompa Lompierna var snälla, andra var jättefarliga. Några turister som hade varit där förrut sa till oss att det är farligt att vara här. Om de farliga Oompa Loompierna ser oss kan det bli jobbigt. Carro och jag började därför att springa...

Boas och jag var hemma hos mamma och pappa på Ekgränd i Fränsta. Det var sommar. Vi satt i deras trädgårdsmöbler på framsidan. Mamma och pappa hade även besök av goda vännar. Vi satt där i sommarvärmen då det plötsligt drog in mörka moln över Ekgränd. "åska" tänkte vi, men satt kvar ett tag till. Vi såg en första blixt lysa upp himlen....men var det verkligen en blixt? Nej, det var ett stort eldklot som exploderade och förvandlades till miljoner små eldbollar, ungefär lika stora som tennisbollar. Eldbollarna rasade ner över Ekgränd. Panik! Ingen av oss hade sett något liknad. Vi sprang in och tittade ut genom fönstret mot framsidan. Ett till eldklot exploderade och mer eldbollar rasade ner. Alla funderade vad som egentligen händer, det här kunde inte vara åska. Det måste vara jordens under gång. Min första tanke var "redan, det borde ju dröja flera tusen år till". Vi sprang in till vardagsrummet och kollade ut genom fönstret, himlen var alldeles svart, har aldrig sett den så mörk. Plötsligt ser vi ett nytt eldklot komma mot oss. Samtidigt hör vi hur det börjar rasa saker mot taket. Då började den verkliga paniken. Vissa sprang ut för de var rädda att huset skulle rasa. Min pappa menade att det är ingen fara, " det är en motsatt spänning i luften...bla bla bla..." helt normalt menade han. Jag sprang mot ytterdörren, ställde mig i dörren och tittade ut. Det var kaos ute. Det hade rasat ner stora metallbitar och träbitar som var alldeles svarta, sönderbrända. Förstog inte vad det var eller vart det kom från. Jag bestämde mig för att stå kvar i dörren ifall att huset skulle rasa kunde jag isåfall springa ut snabbt. Jag och Boas kom på att vår katt Lucifer är ensam hemma, han måste vara jätterädd. Mamma och pappas vänner hade en son som var ensam hemma, de trodde att han var mer rädd än vår katt. Det hade nu dröjt ett tag sedan det senaste eldklotet exploderade och mamma och pappas grannar hade börjat fly. "Skynda er vi måste dra här ifrån nu!!!" skrek alla. Då kommer även min syster Carro springande på gråten i halsen. Hon hade varit hos en kompis. Hon skrek att vi måste packa bilen och dra till vår sommarstuga i Gissjö nu. Alla var osäker på om fly är lösningen och nu hade det börjat klarna också. Vi stannade kvar hemma......

Samma natt drömde jag även...

Boas, jag, Julia, Samuel och Hjalle var i fjällen, i en toppstuga. Det var även mycket andra människor där...Vi fem skulle iallafall ta det lugnt, sitta och prata, fika och eventuellt åka lite slalom.  Jag frågade förståss dem om de hade sett de flygande eldbollarna som vi hade sett tidigare, men det hade de inte. Jag var fortfarande rädd att eldbollarna skulle komma tillbaka...Jag vill mest av allt åka slalom, men det ville ingen annan, så jag bestämde mig för att åka en sväng ner för backen helt själv. Jag åkte ner en bit och började sedan gå upp för backen med mina skidor, det fanns nämligen ingen lift där jag var... Precis när jag kommit upp till stugan igen ser jag hur alla de andra fyra åker ner för backen. Jag tänkte att de kanske oxå testar och åker en sväng kanske, de kommer nog snart tillbaka, så jag väntade i stugan. Jag väntade, väntade och väntade. De kom inte tillbaka. Jag gick fram till ett gäng som satt vid det bordet där vi hade satt förrut och frågade om de hade sett min Samsung telefon...Jo, det hade de. De började att visa mig massa mobiltelefoner som inte var mina, en Nokia, en sony ericsson, en vanlig fjärrkontroll till TV.n... tillslut tar de fram min Samsung. Jag sa om den har en bukett med roser på displayen så är det min. Det hade den och jag fick min telefon. Jag skulle precis ringa till Boas då jag ser att min telefon är död...typiskt hur ska jag nå han nu? Jag kände hur ilskan växte. Det var ju lixom jag som ville åka slalom osså drar de iväg och åker utan mig, utan att säga något! Jag fick låna en telefon av en kvinna som satt vid bordet. Jag började slå Boas nummer, det tog himla lång tid innan jag lyckades slå rätt nummer men till slut så... Boas svarade. Jag undrade var de var egentligen. Jag hade ju väntat på dem i snart två timmar och jag vill e ju oxå åka slalom med dem.. Boas sa att dom snart skulle vara tillbaka i stugan. Jag satt mig och väntate i en lite mindre stuga på fjälltoppen...plötsligt började hela den stugan glida ner för backen...jag blev livrädd och tänkte att nu kommer nog eldbollarna tillbaka snart oxå...men det gjorde dem inte. När stugan stannat klev jag ur den och började gå uppför backen igen.. Jobbigt och tungt var det att gå i den djupa snön. När jag kom upp till fjällstugan satt alla andra fyra där uppe och fikade och drack varma choklad. Jag gick fram till boas och var rasande arg. Jag tog tag i honom och skrek. "Varför åkte Ni utan mig? Det var ju jag som ville åka! Varför sa Ni inget? Du kunde väl ha ringt!" Samuel stog bredvid och gapade. Han visste tydligen inte att jag kunde bli så arg. Hjalle satt vid bordet och skrattade och Boas såg allmänt rädd ut. Jag skrek  till Boas att nu får du faktiskt följa med mig och åka. Men han svarade att han redan har åkt i två timmar och vill fika... Jag skrek tillbka att det var jag som ville åka, men att jag bara har åkt ett åk, resten av tiden har jag suttit och väntat på dem... Boas suckade och svarade inte....och jag var fortfarande lika arg på honom....